Vi vill inte ha full sysselsättning,
vi vill ha allt!

Om ett hushåll skaffar en diskmaskin så hör du aldrig familjemedlemmar som förut diskade för hand, klaga på att ”detta sätter mig ur arbete”. Men konstigt nog så blir reaktionen just denna om detta händer i en större social skala. Då ses det som ett mycket allvarligt problem – ”arbetslöshet” – som bara kan lösas genom att man uppfinner fler jobb för människor att göra.

Förslag om att sprida ut arbetet genom att införa en lite kortare arbetsvecka, verkar vid första anblicken som ett sätt att hantera problematiken mer rationellt. Men ett sådant förslag ifrågasätter inte det grundläggande irrationella hos hela detta sociala system som är baserad på varurelationer. Genom att reagera mot ett av symtomen hos denna irrationellitet (det faktum att vissa människor arbetar väldigt mycket, samtidigt som andra är helt arbetslösa), så förstärker man samtidigt illusionen av att merparten av dagens arbete är normalt och nödvändigt. Som om det enda problemet är att av någon konstig anledning så är arbetet ojämlikt fördelat. Det absurda hos 90% av dagens jobb pratas det inte om alls.

I ett sunt samhälle, så skulle eliminerandet av dessa absurda jobb (inte bara de som producerar eller marknadsför löjliga och onödiga produkter, utan även det mycket större antal människor som är involverade direkt eller indirekt för att stödja och skydda hela detta varusamhälle) minska den nödvändiga arbetstiden till en så låg nivå (antagligen till mindre än 10 timmar per vecka) så att de enkelt skulle kunna fördelas och tas omhand frivilligt och kooperativt, och på så sätt eliminera behovet av en hel apparat för ekonomisk stimulation och för upprätthållandet av staten.

Händelser i Frankrike den senaste tiden (vilka som vanligt nästan inte alls blivit omskrivna i amerikansk media) visar en uppfriskande kontrast till det vanliga ”progressiva” kravet på jämlikt löneslaveri.

I december [1987] och januari [1998] så demonstrerade tiotusentals arbetslösa i dussintalet franska städer, och i många fall så ockuperades arbetslöshetskontor, försäkringskassor, socialkontor, statliga företag och inkassoföretag. Man invaderade rikemansaffärer och -restauranger och gjorde kollektiva räder i matvarubutiker. Denna rörelse, även fast den var mycket modigare än arbetslöshetsaktioner i USA, var tyvärr i stora delar under kontroll av officiella arbetslöshetsorganisationer (som i sin tur var dominerade av vänsterpartier och fackföreningar). Många av ockupationerna var däremot, för det mesta, utförda efter initiativ av personer som började gå bortom de officiella talesmännen och började tala och agera för sig själva.

Denna radikala tendens började framträda i mitten av januari [1998] när arbetslösa kort ockuperade Paris Trade Center och universitetet École Normale Supérieure, och sen, när de blev utkörda av polisen, tog över en amfiteater i det närliggande Jussieu-universitetet. Även fast denna sistnämnda ockupation helt klart var olaglig, så lät universitetet bli att kalla på polisen, och dagliga samlingar på 100-200 personer hölls där de nästkommande två-tre månaderna.

Medan de flesta av den officiella rörelsens ockupationer hade varit korta, byråkratiskt kontrollerade och enbart symboliska (enbart inriktade på att sätta press på regeringen att genomföra vissa reformer), så ville Jessieu-ockupanterna skapa ett fortgående forum för offentlig debatt. De öppnade upp sina samlingar för alla, istället för att begränsa dem till bara arbetslösa, och började söka länkar till andra grupper och kamper.

Två huvudprinciper blev gemensamt bestämda av deltagarna: (1) att kampen skulle vara autonomt organiserad (partier, fackföreningar och andra hierarkiska organisationer blev utpekade som fiender mot all verklig radikal kamp), och (2) att lönarbete måste bli ersatt med fri, självorganiserad aktivitet.

Jussieu-ockupationen ville inte representera någon, det fungerande enbart som en mötesplats där människor kunde diskutera vad som helst och sen, om de var så benägna, gå samman med andra intresserade och genomföra olika projekt. I vissa fall så genomfördes hela serier av mer eller mindre improviserade aktioner av kringströvande band bestående av dussinet personer. De kunde till exempel dra in mot stan för att störa en modeuppvisning eller kasta ruttna tomater på ett inkassoföretag, sen dra vidare för att invadera en matvarubutik för att pressa ägaren att ”donera” några kartonger med mat. De hoppade sen på tunnelbanan till en annan del av stan där de delade ut flygblad eller sprayade på väggarna (”Du får aldrig tillbaka tiden du har sålt!”, ”Vi vill inte ha en del av kakan, vi vill ha hela jävla bageriet!”) för att slutligen dra sig tillbaka till Jussieu på kvällen och rapportera om dagens äventyr.

I följande text har vi översatt utdrag från några flygblad och kommunikéer. Vi sprider dem vidare eftersom vi anser att de kan vara användbara och utmana människor i andra länder som står inför samma situation. Inte (som så ofta händer med internationell ”radikal” rapportering) för att överväldiga människor med spektakel av överdrivna, exotiska händelser, och ge intrycket att revolutionen består av nonstop jordskälvande aktioner som bara kan genomföras av andra människor, någon annanstans på andra sidan planeten.

Vi tror inte att Frankrike står inför randen till revolution. Aktionerna som beskrivs här involverade bara en liten minoritet av befolkningen, och rörelsen har redan börjat dö ut (det senaste vi hört från Jessieu är att de håller samlingar bara en gång varannan vecka). Men vi tror att många av deltagarna har upptäckt att verkligt liv börjar med personliga experiment. Och att sådana experiment ibland leder till större saker.

BUREAU OF PUBLIC SECRETS
April 1998

* * *

Något utöver det vanliga händer i detta land. Så extraordinärt så att media, politikerna och facken har beslutat att vara helt knäpptysta om det. För två månader sedan så ignorerade Jospin [Frankrikes dåvarande premiärminister, vår anm.] helt abrupt de arbetslösas krav. Sedan dess så har facken och de officiella arbetslöshetsorganisationerna fortsatt att hänvisa arbetslösa hem igen och att lämna saken i deras händer, media har helt ignorerat dem och polisen har trakasserat dem, ofta bara för att ha delat ut flygblad.

Men ändå så har överallt i landet individer gått ihop i grupper, kollektiv och samlingar och börjat tala fritt och direkt till varandra.

Vi är några av dem som deltar i ockupationen på Jussieu-universitet. Den senaste en och en halv månad så har en sorts fortgående, självorganiserat forum hållts varje kväll. Vi pratar med varandra och lyssnar på varandra – ”arbetslös”, ”osäkert anställd”, ”arbetare”, ”student”, ”slödder”, ”militant”, ”fackföreningsmedlem”, ”medlem” till den eller den gruppen eller ”inget av ovanstående”. Vi sätter citattecken kring dessa betäckningar eftersom när vi började prata med varandra, så började vi förstå att de bara innebär att vi stänger ute varandra, isolerar oss från varandra och även manipulerar oss till att slåss inbördes. Vi insåg att trots våra skilda sociala roller, så är vi alla underställda samma historia, samma förtryckare, och sporrade av samma behov, begär och frågeställningar.

Vi började att diskutera precis allting. Vi började med det som förstörde våra liv: arbete och dess meningslöshet (efter att ha räknat på det, så kom vi till slutsatsen att 90% av detta samhälles produkter är onödigt skit), dess miserabla löner, dess hierarkier, dess dagliga skräckvälde; och arbetslöshetens misär och tristess – som vi kom att förstå som enbart arbetets andra sidan av myntet – ett hot som ligger över arbetarnas huvud, som tvingar dem att underställa sig den ekonomiska utpressningen.

Vi pratade också om pengar och handel, och om hälsa och maten vi äter och luften vi måste andas. Och det blev snart klart att från vilken vinkel man än såg på detta samhälle, kan du inte ändra detaljer utan att förändra hela alltet. Att allting är sammanlänkat till pengar och profit, och att människor blir behandlade som vilken annan vara som helst: blir betald mer eller mindre miserabelt, utnyttjad, och sedan bortslängd när det inte går att pressa ur mer profit ur dem. När vi nått dessa slutsatser så beslutade vi att kommunicera dem till andra.

Så vi skrev flygblad. Men eftersom vi kände att direkt kontakt var speciellt viktigt, så bjöd vi in oss själva till kaféerna i olika företag för att prata med arbetarna, och invaderade en massa andra platser (arbetsförmedlingar, försäkringskassor, socialkontor, tidningsredaktioner, restauranger etc) för att säga till alla vad vi hade sagt till oss själva på samlingarna. Vi mötte och uttryckte vår solidaritet med papperslösa immigranter, med vilt strejkande tunnelbanestädare och med Bondekonfederationens medlemmar som protesterade mot användningen av genmanipulerad majs, eftersom vi insåg att vår egen särskilda bedrövelse kommer från samma rot som deras: pengar, stålar, bokslut!

Vi försökte skaffa oss idéer om vilket samhälle vi ville ha genom direkta experiment: en fortgående och öppen samlingsplats, startandet av en kollektiv trädgård där vi kunde odla riktig mat, ge lektioner i generositet till affärsinnehavare (dessa fina exemplar på social egoism), testa olika typer av mellanpersonliga relationer i spel, kringströvande, middagsbjudningar. Som en av oss beskrev det på en av samlingarna: ”I två månader har jag haft många vänner, jag har inte varit uttråkad en enda sekund, och jag väntar inte längre lika förväntansfullt för den månatliga checken.”

Vi har också låtit dem vi anser vara mänsklighetens fiender (de som jobbar på inkassoföretagen, bankmännen, affärsmän, byråkrater, journalister) veta att när vi väl kommit ur vår isolation så kan de inte längre fortsätta med sina föraktliga aktiviteter ostraffat.

Vi blev utsatta för repression (det enda svar regeringen gett vår rörelse). Vi kämpade för att befria fyra av våra fängslade kamrater. Och vi fortsatte att reflektera och kritisera (även oss själva).

Vi har även kommit till slutsatsen att det aldrig igen kommer att finnas jobb till alla (både pga. maskiner och pga. neoslaveriet i den tredje världen). Men att även om det fanns jobb till alla, skulle vi ändå inte vara villiga att arbeta en endaste timme för att producera idiotisk, värdelöst skräp. All produktion behöver bli granskad utifrån våra verkliga behov och begär. Alla pengar i världen, även om de skulle delas jämlikt av alla, skulle inte innebära verklig förändring i våra liv. (Vi kommer naturligtvis att ta emot alla pengar vi kan tvinga dem att ge oss, men pengar är inte vad vi verkligen saknar.)

Så länge det finns pengar, kommer det aldrig att finnas tillräckligt åt alla!

Dessa reflektioner har naturligtvis gjort så att vi insett att vi behöver skapa ett annat samhälle, ett samhälle där människor kan bestämma över sina egna aktiviteter och produktion, istället för att vara slavar åt det nuvarande produktionssystemet. Detta är helt klart ett gigantiskt projekt. Men eftersom många av oss är ”arbetslösa”, så har vi en ovärderlig skatt: tid! Och från och med nu ämnar vi att använda den, eftersom projektet för verkligt levd tid är mycket mer upphetsande än den tomma tiden som passerar när man arbetar eller glor på TV eller väntar i kön på Arbetsförmedlingen.

Vi vet att miljoner människor delar samma känslor och idéer, även om de i många fall är gömda lång inne i dem. Det är upp till oss att möta varandra om vi vill bryta vår isolation och underkastelse. Vi har börjat skriva och besöka varandra. Diskussioner tar form i Paris och över hela landet. Samordnad handling organiseras.

För oss så har verklig välfärd och välstånd ingenting att göra med pengar eller varor. Vi har börjat upptäcka rikedomen i våra möten, i våra kollektiva projekt, i våra drömmar och i glimtar av ett annat, verkligt mänskligt samhälle – ett samhälle vi bjuder in dig att bevista och skapa.

[7 mars 1998]

* * *

Vi ockuperar idag École Normale Supérieure för ett omedelbart praktiskt skäl: vi vill öppna upp ett forum där allt debatterbart kan debatteras [...] Individernas isolation har varit den främsta svagheten i tidigare kamper och är det nuvarande systemets främsta vapen. Det är denna isolation vi måste bryta.

[17 januari 1998]

* * *

Vi ockuperar Socialistpartiets partikansli som svar på [den socialistiska premiärministern] Jospins tv-anförande igår. [...] Vi har inget intresse av att ställa krav för enbart våra egna specialintressen, vår rörelse vill lyfta upp frågan om hela organiseringen av arbetet och andra grundläggande sociala frågor, som Jospin så noga aktade sig för att ta upp i sitt anförande. Det är därför vi uppmanar alla att organisera sig för att fortsätta och utveckla kampen.

[ca 22 januari 1998]

* * *

Du behöver inte en
arbetsförmedling för att hitta en
O C K U P A T I O N !
Delta vid samlingarna
på Jussieu-universitetet
varje veckodag kl. 18:00

* * *

Våra dagar är fyllda av levande möten, dagar då vi leker med staden och med livet. Vi försöker att inte låta några fasta rutiner utvecklas, utan finner inspiration i att alla uttrycker sin fantasi. Somliga tycker vår entusiasm är överdriven. Vi anser inte att vi är överlägsna någon annan, men känner att våra ”sammankomster” innehåller ett litet frö av magi. Bit för bit utvecklas nya relationer; vi återupptäcker stunder av frihet; vi möter våra drömmar och även vårt ursinne, vilket leder oss till en verklighet som verkar mer vibrerande än förut. Det har varit en lång vinter. Låt våren blomma!

* * *

Bästa sättet att upphäva arbetslösheten är att upphäva arbetet och penningen som är knutet till det.

* * *

Det är absurt att kräva ”skapandet av nya jobb”. Det finns redan tillräckligt med rikedomar för att tillfredsställa allas grundläggande behov – de behöver bara fördelas på ett riktigt sätt. När det gäller den produktion som inte tjänar några som helst verkliga syften, kommer en social revolution stänga ner fler fabriker och eliminera mer korkade jobb på tolv timmar än vad kapitalismen gör på tolv år. Vi kommer inte längre ha något anledning att producera saker som matfärgmedel, flottbaser eller försäkringskontrakt. Vi vill inte ha ”full sysselsättning”, vi vill ha allt! [We don’t want “full employment,” we want full lives!]

* * *

Det är både moraliskt och strategiskt försvarbart att ställa enskilda krav, som högre a-kassa eller bättre välfärd. Men en social rörelse bör inte begränsa sig till sådana krav. Att göra det är som att be om rättvisa från de krafter som upprätthåller orättvisan. Det kända slagordet: ”Var realistisk, kräv det omöjliga!” är inte bara en lyrisk eller provokativ överdrift, det är faktiskt det sundaste och förnuftigaste rådet. [...] Oavsett om vi är arbetare, studenter eller arbetslösa, vad vi verkligen behöver är tid och rum för att mötas, för att dela drömmar, för att återskapa våra liv. Vi borde kräva full lycka, inte full sysselsättning! [We should demand full enjoyment, not full employment!]

* * *

Fram tills nu har arbetslöshetens spöke använts av det kapitalistiska systemet för att terrorisera människor till att acceptera vilket jobb som helst, även de mest absurda, till vilket pris och under vilka förhållanden som helst. [...] Är det inte dags att vi frågar oss vad som är poängen med all denna produktion? Var är det vi producerar? För vem? Hur? Till vilket socialt och ekologiskt pris? [...] Låt oss sluta att lämna dessa frågor till specialisterna, som hävdar att de pratar för oss. Det är upp till oss att avgöra vad som är möjligt, vad vi vill, och hur vi ska nå det. Det är upp till oss att återta makten över våra egna liv. Det är upp till oss att ta tillbaka de materiella resurserna från den politiska, finansiella och mediala makten som stulit det från oss.

* * *

De arbetslösa är fria att göra ingenting, då de är helt utestängda från produktionen. [...] De blir farliga när de försöker göra något betydelsefullt med denna frihet. [...] Det verkliga valet står inte mellan lönearbete eller arbetslöshet, utan mellan fri verksamhet eller alienerad verksamhet. [...]

Vår rörelse har potential att bli en plattform för att artikulera alla enskilda, separerade kamper som lyckas att se det gemensamma perspektivet i kampen mot hela detta varusamhälle. [...]

Den grundläggande motsägelsen i vår rörelse står mellan tendensen som begränsar sig själv till enbart krav på reformer, vilket är representerad av de [officiella] arbetslöshetsorganisationerna, och tendensen som uppmanar till en radikal omvälvning av hela systemet, som så fritt blir uttryckt i de samlingar som äger rum vid Jussieu-universitetet. Då arbetslöshetsorganisationerna är reformistiska och byråkratiska organisationer så har de egna, speciella intressen. Byråkraterna som kontrollerar dem kan knappast sträva efter ett verkligt slut på arbetslösheten, eftersom detta skulle innebära att de skulle förlora sina egna jobb. De har inga andra val än att fortsätta leda en absurd kamp som de aldrig kommer att vinna och som aldrig kommer att ta slut. Det sista de vill är att deras rörelse ska spridas och undkomma deras kontroll. [...]

Ett av de mest brådskande problemen som vår rörelse står inför, är hur vi kommer ur träsket av enskilda krav som är centrerade kring arbetslöshetsfrågan; hur vi ska sätta igång en kedjereaktion inom andra sektorer av befolkningen och stoppa produktionens tyranniska rytm. Majrevolten 1968 lyckades skapa en sådan effekt. [...] Men de byråkratiska vänsterorganisationerna, som var väldigt mäktiga vid denna tid, lyckades – vilket var förutsett – att sabotera den. [...] Men maj 1968 visade också den häpnadsväckande effektivitet hos små grupper av några dussin människor som direkt satt i handling sina egna beslut. Dessa grupper befriade sin röst lika mycket som sin handling – för det är bara när människor har något att göra tillsammans som de har någonting att säga varandra.

* * *

Den övervägande majoriteten arbetslösa är fångade i sin egen isolation. Denna kamp står nu vid en skiljeväg: antingen kommer den att utmatta sig själv genom att kräva omöjliga reformer av det välfärdssystem som bevarar arbetslösheten, eller så blir den medveten om de grundläggande orsakerna och börjar frågasätta de varurelationer som har förstört allt mänskligt som någonsin funnits i vårt samhälle.

* * *

Vissa sociologer har beskrivit oss som en ”offrad generation”. Visst, vi vägrar att offra våra liv för deras aktiemarknader, deras regeringar, deras stela politik. Vi fortsätter med vår dagliga kamp, som är autonomt organiserad. Vi har inga ledare. Våra samlingar har all makt, dess kommittéer är underställda kollektivet [...]

Studenter, om det inte kommer till stånd en grundläggande social och ekonomisk förändring så kommer vi att vara framtidens arbetslösa. Vi uppmanar alla att stödja de arbetslösas och de osäkert anställdas rätt till ett anständigt liv. Ni är de som bestämmer framtiden. Låt inte andra bestämma för dig! Slå tillbaka!

[Gymnasieeleveras Aktionskommitté]

* * *

Rikedomen hos de 358 rikaste miljardärerna – de 358 rikaste människorna i världen – överskrider den årliga inkomsten hos de fattigaste 45% av jordens innevånare, dvs 2,6 miljarder människor. (Le Monde Diplomatique, februari 1997) [...] Du måste vara väldigt naiv om du räknar med att välmenande politiker ska rätta till de fattigas problem. Politiker, oavsett deras politiska stämpel, är inte mer än administratörer under de verkliga härskarna i världen: ägarna till de multinationella företagen. [...]

Vi måste skaffa oss den sanna andan av ”fri företagsamhet” – andan i vilken vi tar oss an skapandet av en annan värld. [...] Detta är, ska erkännas, en komplex uppgift – det räcker inte att bara växla in en check och sedan somna om, eller att vänta på att hjälpte-politiker att lösa problemen för oss. [...] Men det är antingen det eller också så får vi ge upp. Och detta projekt har en stor fördel: det är en ”sysselsättning” som verkligen är värdig människan.

[Brittany]

* * *

Den 8 januari 1998 så reagerade 200 medlemmar av Bondekonfederationen mot regeringens beslut att tillåta användandet av genmanipulerad majs i Frankrike, genom att bryta sig in i Novartis Seed Companys lager i sydvästra Frankrike där majsen var lagrad. De ”slet upp säckarna och spolade majsen genomvåt med en brandslang, för att uppmärksamma riskerna mot mänskligheten av att använda genmanipulation i jordbruket. Enligt Bondefederationen så finns det en risk att den genmanipulerade majsen kan överföra motståndkraft mot vissa antibiotika till människan.” (Le Monde, 19 januari)

”Arbetslöshetsrörelsen” kan inte undgå att se de nära sambanden mellan denna exemplariska handling och våra egna handlingar. Varurelationerna som tenderar att exkludera majoriteten av befolkningen från all makt över sina egna liv, är samma relationer som skapar en ständigt växande degradering av de mest grundläggande levnadsförhållandena genom den uppenbara rovdriften på naturen och den utbredda förgiftningen av befolkningen. [...] Kapitalismen har blivit så självmordsbenägen att varje nytt steg i riktning mot ”Utveckling” är ännu ett steg mot katastrofen. Krisernas konsekvenser och hoten om att de ska kommer att bli ännu allvarligare, gör det till en fråga om liv eller död att ifrågasätta själva grunden av ett samhälle som är dominerad av varuförhållanden. Endast för att överleva, så är vi alla tvingade att undergå en radikal förändring av detta samhälle.[...]

Tre medlemmar ur Bondekonfederationen har blivit åtalade för sin roll i denna handling. Vi kommer att stödja dem med alla våra till buds stående medel, till och börja med genom att delta i de gigantiska solidaritetsdemonstrationerna och -protesterna vid Agen-domstolen där deras rättegång kommer att hållas den 3 februari.

[Generalförsamling vid Jussieu-unversitetet (21 januari 1998)]

* * *

Metoder och tekniker för att dominera och styra oss utvecklas i sådan takt – till och med snabbare än ökningen av profiten och arbetslösheten – att alla som inte råkar befinna sig inom de härskandes kretsar konfronteras med frågan: Är det fortfarande möjligt att säga sanningen när så många politiker och ekonomiska makter är enade för att dölja den? Hur kan vi, mitt bland en befolkning som har förvandlats till dövstumma betraktare, stoppa de planer som arbetsgivarna och dess lakejer helt fräckt presenterar helt öppet, då de vet, att även fast de har rätt eller fel, är ingen i position att motsäga dem? Under sådana förhållanden, hur ska vi hantera kriser?

Ställd mot Novartis’ genmanipulerade majs och det motbjudande oansvariga hos den franska regeringens godkännande av dess försäljning och odling, samtidigt som de ljög om dess egen Säkerhetskommissions varningar om den [...] kände mina kamrater och jag att det var bråttom att agera innan det var för sent. [...]

Genom att förena oss i denna allra första offentliga rättegång om en genmanipulerad gröda, så visar den glada och bestämda samling av demonstranter utanför, vars röster kan höras även här i denna domstol denna eftermiddag, klart och tydligt att det samtidigt är dags att sätta en social ordning inför rätta, som inte avstår från att meddela att den accepterar att riskera att förgifta mänskligheten på hela denna jord i namn av ekonomisk balans och frihandel.

[René Riesel, ”Uttalande vid Agen-domstolen” (3 februari 1998)]

* * *

Som vi hade hoppats, så lyckades Bondekonfederationen att ändra rättegången mot tre av sina medlemmar för att ha förstört lagret med genmanipulerad majs, till en rättegång om själva majsen och om den multinationella jordbruksindustrin. Tio expertvittnen – forskare, bönder, ekologister och konsumentadvokater – vittnade om att regeringens beslut att godkänna odlandet av denna majs var förhastad och farligt. 1800 människor samlades utanför domstolen för att stödja de tre anklagade och för att stödja deras krav på ett moratorium på dess försäljning och odling. 292 organisationer från 24 länder visade sitt stöd. [...] Hur än utgången blir för denna rättegång⁽¹⁾, så kommer den att markera ett viktigt steg i den internationella mobiliseringen för att stödja ekologisk, bondeorienterad odling, mot de kemiska företagens och fröföretagens försök att ta över.

[Bondekonfederationen 3 februari 1998]

* * *

Vi Vet Vad Du Behöver Göra Bättre Än Vad Du Gör,
Eftersom Vi Är Specialister!

Ända sedan ni valde oss har vi inte tänkt på något annat än Er lycka.

Vi är extremt bekymrade över arbetslöshetens tragedi. Det är därför vi har utforskat alla möjliga lösningar på det. Vi vill bespara er från sysslolöshetens våndor (vilket som alla vet är är djävulens påfund), vi vill rädda er från oron som människor upplever när de tillåts bestämma vad de vill göra med sina egna liv.

Efter långa och kostsamma beräkningar har våra experter funnit en lösning som kan återvitalisera profitcykeln (vilken självklart kommer att delas med alla, som vanligt), nämnligen skapande av ett maximalt antal jobb som är oumbärliga för mänskligt självförverkligande. Så som skoputsare, dörröppnare, folk som hjälper till att lägga i varorna i kassar i varuhusen, eller folk som rastar chefernas hundar. Vi är säkra på att miljontals arbetslösa människor kommer att bli lyckliga för denna möjlighet att utgöra en nödvändig del i samhället.

Vissa sura typer, som alltid är snabba på att kritisera men aldrig ger några konstruktiva förslag på hur vi ska skapa en finansiellt hållbar framtid för mänskligheten, fördömmer detta program (det enda möjlig program som kan rädda vår civilisation). De påstår att sådana jobb är meningslösa och avskyvärda. Dessa kriminella utopister vill sätta människor före profit och skänker bort vårt land till barbarin, som vid den Franska revolutionens mörka dagar eller Pariskommunens blodiga utbrott.

Men vi har lärt oss av historian. Vi har ingen intentioner på att låta vår nation – denna underbara nation som försäkrar välfärd, yttrandefrihet, nöjesaktiviteter och sport på tv för alla medborgare – komma i händerna på berusade, outbildade proletärer. Det är därför vi med vår allvetande visdom och i syfte att försäkra full sysselsättning och säkerhet för alla, har bestämt att vi ska erbjuda jobb som hjälp-polis, deltidsväktare, vikarierande biljettkontrollant och praktik som tjallare till hundratusentals ungdomar.

Snälla fortsätt sätta din tilltro till oss att tänka och agera åt er. Och framförallt, gå inte till samlingarna på Jussieu-universetet – det kommer inte åstakomma någonting och kommer endast förstöra för er sak. Och som ni vet är er sak, vår sak.

[Er regering]

Fotnot

1. De tre bönderna – José Bové, René Riesel och Francis Roux – fick villkorligt och blev dömda att betala ca 650 000 kronor i skadestånd till Novartis. De har dock inga intensioner att betala. Under rättegången har saken diskuterats och rapporteras mycket mer än innan, och den franska regeringen har känt sig tvungna att inrätta en oberoende och offentlig ”jury” för att undersöka de möjliga riskerna hos genmanipulerad majs.

Alla dessa texter skrevs januari-mars 1998. Om inget annat skrivs är de från Paris. Speciellt tack till Luc Mercier, som delgav de flesta texter och information.

Orginaltiteln är ”We Don’t Want Full Employment, We Want Full Lives!”. Översatt från franska till engelska av Ken Knabb. Översatt från engelska till svenska mars 2006 av Arbetsförnedringen.

Swedish version of “We Don’t Want Full Employment, We Want Full Lives!”, a presentation of documents from the French jobless revolt of 1998. Translated March 2006 by Arbetsförnedringen.

No copyright.

[Original French version of these documents]

[English version of these documents]

HOME   INDEX   SEARCH

Bureau of Public Secrets, PO Box 1044, Berkeley CA 94701, USA
  www.bopsecrets.org   knabb@bopsecrets.org